Elin

När jag satt på bänken vid tvärbanan på väg hem sa en röst i mitt huvud att jag skulle ringa Annie. Hade hon inte åkt från Liljeholmen skulle jag trots att jag tidigare tackat nej följa med henne till stan, hade hon lämnat perrongen skulle jag åka hem. Hon svarade. Hon hade inte alls kommit långt. Bara några meter egentligen. Så det var berättelsen om hur det kom sig att jag åkte in till staden och kom att köpa en potentiell studentklänning.

Allt ståhej kring studenten känns... Jag vet inte riktigt. Omtumlande, på alla sätt. Vad händer sen? Vad möts man av dagen efter?  För första gången kommer jag vara utan skolans trygghet och jag har inga klasskamrater utan arbetskamrater. Är inte det helknasigt? Jag tror inte riktigt att jag har förstått vad som händer. Eller det kanske jag har, men jag hinner inte riktigt med, det går så oerhört fort. Tänk alla år man har gått i skolan. De är som om de har flugit förbi, obemärkt. Och nu är de bara borta. Finito. När jag tänker efter så ser jag, trots ovisshten, fram emot mitt nya liv. Ska nog ta och börja leva det snart. På mitt alldeles egna lilla vis.

Nu ska jag ta ett stort andetag och bocka och buga för den första dagen av resten av resten av mitt liv. Puh!